Regn. Parkeringsplats. Stormarknad. Radion spelar The loneliest city of all och jag faller in i grubblerier om tillvaron i den här staden, där livet går sin gilla gång. Att rätta in sig i ledet eller att falla ur detsamma, det är frågan. Den som flyter med strömmen får en lugn färd mot ett förväntat mål. Den som beslutar sig för att simma åt andra hållet kanske aldrig kommer fram, men har åtminstone vågat lämna den inrutade tillvaron.

Jag inser att strömmen inte heller är en garanti för att komma till målet. Just nu känns det som att jag inte kommer någonstans. Destinationen kan finnas längs vägen. Genom att flyta med strömmen finns risken att jag missar avfarten. Är det dags att svänga av?

03.19, brevinkastet öppnas och tidningen brakar ner på dörrmattan. Det låter verkligen så. Tidningen faller inte, dunsar inte. Den kommer med ett brak.

Det har hänt att jag blivit riktigt skraj, innan jag kunnat identifiera ljudet.

Brukar ni någonsin vara vakna när tidningen kommer?