Livet är fullt av fåfänga förhoppningar, tankefoster och besvikelser. Och ibland känns det som att det inte finns något mer att säga, som att kapitlet är färdigskrivet och arkiverat, som att läsa en fotnot som tar en ur villfarelsen.

Hela världen är så underbar

bara man får ett svar

Underbar vet jag inte, men tydligare, skarpare i konturerna, mer rättvisande.

Om du vill visa dig igen

om du vill komma hit igen

om du vill röra mig igen

så måste jag vara i färg

Sverigedemokraterna borde verkligen lämna Astrid Lindgren och hennes böcker ifred. Det visar den här texten med all önskvärd tydlighet.

Jag kan undra, om Astrid hade levat, skulle hon då ha kunnat påverka opinionssiffrorna för detta parti? Skulle de som funderar på att rösta på SD ha tagit sitt förnuft till fånga om de lyssnat på vad Astrid haft att säga?

Det får vi aldrig veta, men kanske påverkar hon ändå, med en text som föll ur en bok sju år efter hennes död.

Jag har fått reklam på min blogg. Så kan det gå när inte haspen är på!

Får väl hoppas att jag drar in lite cash åt portalen.

Happy days are here again: snart är det vintertid. En timme extra att sova.

Snö och nerisade bilrutor ser jag inte fram emot lika mycket.

Dock blir november en rolig månad, i synnerhet den första delen. Först en fullängdare från Kent och sedan en konsertresa till Köpenhamn och Placebo. Lite som julafton med påföljande nyårsafton. Fixar du fyrverkerierna, M?

Min dator har genomgått en lyckad bypass-operation. Fläkthålet var rejält igenbommat med damm upptäckte jag när jag fått loss alla skruvar och så att säga kunde bända upp bröstkorgen.

Inte undra på att fläkten låtit som ett tröskverk och datorn blivit varm som asfalt en het sommardag. Nu verkar den må bättre, och framför allt är den tystare.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta får ett samtal av ett produktionsbolag.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta tvekar inte en sekund.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta reser till djungeln.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta träffar de andra deltagarna.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta baktalas av de andra deltagarna.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta ser manisk ut och äter kokt råtta.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta känner att hon fått revansch.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta rider iväg på Lilla Gubben med Herr Nilsson på axeln.

Okej, allt det där kanske inte var riktigt sant. Men nästan.

Inger Nilsson, denna skådespelerska som ingen sett röken av på 40 år, tar sista chansen till 15 minuter i rampljuset. Och jag vågar knappt titta. Vill jag verkligen se en medelålders Pippi på gränsen till nervsammanbrott?

September, och jag fattar ett svårt beslut.

Sommaren känns så avlägsen nu, nästan som om den aldrig inträffade. Nu är det vardag och höst och grått och jävligt och precis som det brukar kännas när frihet byts ut mot ofrihet.

Samtidigt känns det bra att jobba ihop till brödfödan igen. Pengarna rullade ut från kontot i ganska snabb takt i somras, så det behövs sannerligen en påfyllning. Plötsligt känns den 25:e väldigt långt borta.

Det är något med sydkoreaners personlighet som jag finner tilltalande.

Behöver mer sägas om den saken? Ja, detta är väl en blogg, ingen twitter, kanske du invänder. Jag låter mig övertygas och fortsätter därmed mitt resonemang.

Det är dessutom något med australiensares personlighet som jag finner mindre tilltalande.

Sydkoreaner - australiensare 1-0

Att dra alla människor av en viss nationalitet över en kam kan tyckas märkligt och felaktigt, och det kanske det också är. Men ibland träffar man på ett högljutt aussie-gäng här och några ödmjuka sydkoreaner där, och hux flux drar man sina slutsatser om de respektive nationaliteternas kynne. Är det inte så?

Jag gillar som sagt sydkoreaner. Deras lågmäldhet, deras väluppfostrade sätt, deras ödmjukhet. Sedan är frågan om jag någonsin har kommit en sydkorean in på livet, under skinnet, bortom artighetsfraserna. Berättigad fråga.

För några veckor sedan träffade jag en sydkorean, Daniel, som det hade varit trevligt att lära känna. Olyckligtvis blev vi rumskamrater på vandrarhemmet, där jag för tillfället befann mig, kvällen innan jag skulle ge mig av mot nya mål. Game over.

Jag kan fundera över sådana saker långt efteråt. Hur hade det blivit om det varit si och inte så? Även om det inte tjänar någonting till att tänka på det sättet. Och jag tror inte på ödet. Jag tror på tillfälligheter som gör att någon blir ens kompis, flickvän, pojkvän, bekant eller inte mer än ett "hej".

Samma tillfälligheter som gjorde att mitt urspungliga blogginlägg på det här temat försvann i sajberrymden häromkvällen. Nu inser jag att försvinnandet var en lyckosam omständighet. Det bästa kanske vore om även detta inlägg flög sin kos och ni istället fick läsa version 3, en version med ännu mer nostalgi, hobbyfilosofi och generaliseringar?