Det var en sådan där kväll

när luften liksom smeker dig över kinden

och säger: Det blir nog bra, ska du se,

det blir nog bra.

En sådan där kväll när gatlyktorna,

syrénbuskarna och det nyklippta gräset

bönfaller dig att stanna en stund till.

En sådan där kväll som har ett slut

lika lite som den har en mitt och en början

och du vet att du skulle göra våld på dig själv

om du kapitulerade i stålhästen nu

så snälla stanna en liten stund till,

snälla stanna bara en minut

och du vet att prinsessan

och halva kungariket ska bli ditt.

Känns som att något saknas... Kentforumet ligger nere.

Men nu är det felanmält och vi får hoppas på en snar återkomst.

Som synes skriver jag inte i min blogg särskilt ofta, men jag läser andras bloggar desto mer. Inte extremt många, men några stycken har det blivit en daglig rutin att läsa. Här är en liten presentation av de jag följer mest frekvent, utan inbördes ordning.

Magnus Uggla

Skruvade inlägg om att vara familjefar och popstjärna.

Soran Ismails dagbok

Ung standup-komikers funderingar om karriären och livet.

Alex Schulman, Calle Schulman, Praktikant-Amanda och Vesslan

Bloggar på www.1000apor.se. Alex är den språkligt mest begåvade och berättar ofta småroliga anekdoter. Calle är mer fragmentarisk i sina inlägg, men ändå läsvärd. Praktikant-Amanda skriver på ett underfundigt sätt om att vara ung tjej i mediebranschen. Vesslan publicerar egna satirteckningar som kan vara riktigt elaka.

Finistère

Författaren Bodil Malmsten skriver om att vara utlandssvensk i Frankrike. Ofta skarpa iakttagelser av mänskligt beteende.

Peter Englunds blogg

Svenska akademiens nye ständige sekreterare filosoferar om stort och smått. I senaste inlägget ger han åtta skäl till varför han är en varm anhängare av blyertspennor.

Min verden

Personlig blogg om att bo i Norge, återhämta sig från en olycka i Tjeckien och längta efter att flytta till Sverige.

Vy från ett bloggslott

Hessleholmare som skriver om schlagertävlingar med polaren P och länkar till youtubeklipp med Susan Boyle.

Alternativ 1 fick en övervägande majoritet, 60 procent, av rösterna. Det kan konstateras efter mitt lilla experiment i omröstningen här till höger. Alternativ 2 och 5 fick 20 procent vardera, medan alternativ 3 och 4 inte fick en enda röst.

Det totala antalet röster uppgick till imponerande fem stycken och därmed anser jag mig kunna dra vissa slutsatser av denna fabulösa omröstning. Närmare bestämt: Alla älskar en vinnare! Nummer 1, traditionellt sett numret på guldmedaljören, fick ju nästan alla röster. Nummer 2 och 5 fick som silvermedaljör respektive den största losern varsin sympatiröst. Men nummer 3 och 4 fick inga röster, för ligger man i mitten och skvalpar är man totalt bortglömd och ignorerad av alla.

Vad tycker ni, bör jag skaffa mig en riktig hobby?

Vattenpölar inomhus. Om det tycker jag inte. Sådana kan uppstå i omklädningsrum när människor struntar i att torka fossingarna efter att de duschat. De torkar hela kroppen men struntar i att torka fötterna. Säg, vad beror det på?

Somliga går med trasiga skor.

Säg, vad beror det på?

Gud fader som i himmelen bor

kanske vill ha det så.

Vill Gud fader kanske också att vattenpölar efter våta fötter ska uppstå i omklädningsrum? Det har hänt att jag trampat i en sådan pöl med strumpor som därefter inte längre varit särskilt torra. Tänk vad glad man blir då.

Somliga går med trasiga skor

tills de har slutat gå.

Djävulen som i helvetet bor

får sig ett gott skratt då.

Jag har fått ett fint erbjudande. En J M Ridgeway vill betala mig för att shoppa och äta på restaurang. 300 dollar för varje utfört uppdrag faktiskt. Som mystery shopper ska jag till exempel rapportera "smartness of the attendant", "how long it took to get services" och "customer service professionalism". Spännande.

Ibland när ett butiksbiträde verkar lite nervöst kan jag undra om han eller hon tror att jag är en sådan utsänd kontrollant. Som kommer att rapportera deras senfärdighet och bristande serviceförmåga.

Men det är jag ju inte, och kommer förmodligen inte heller att bli. Speciellt inte om erbjudandet klassas som skräppost i min inbox.

Jag ska berätta om en fobi. Den infinner sig när jag lämnar lägenheten för att till exempel gå ner till tvättstugan. Låser jag då inte dörren så känns det inte bra alls när jag kommer tillbaka till lägenheten och vem som helst faktiskt kan ha smugit sig in där.

Den sjuke jäveln kanske har gömt sig i en garderob, eller varför inte på toaletten? Min genomsökning av lägenheten i ett sådant läge kan liknas vid en militär operation. Jag känner mig inte lugn förrän jag vet att ingen är där.

Inte för att jag tror att mina grannar har något intresse av att göra intrång i min lägenhet. Men det finns ju andra människor som kan ta sig in i huset. Och konstigare saker har hänt.

Det allra värsta man kan tänka sig har bevisligen redan hänt i verkligheten någonstans. Verkligheten överträffar dikten. Och jag gillar inte att chansa.

I övrigt är jag inte särskilt neurotisk.

Vad har jag att förlora?

Så känner den som inte får utlopp för sin fulla potential av någon anledning, den som inte har förverkligat sig själv. Även jag tänker så med jämna mellanrum.

Och när jag tänker på framtiden pirrar det så smått i magen. Inte för att det nödvändigtvis väntar något spännande runt hörnet, men för att jag har större anledning än tidigare att testa något nytt. Oklart vad. Om det blir så återstår att se, men egentligen vore det dumt att försitta chansen.

Allt, allt, allt kommer till den som vågar vara rädd.